Nu blir jag trött på mitt jävla liv.. Varför kan inte allting bara flyta på, varför måste jag alltid slås ner så fort jag blir lycklig? Ända sen jag hittade den där jävla fyrklövern så har jag flimmrat varje dag till och från. Inte lika intensivt som alltid men ändå så pass jobbigt att ja påverkas av det.

 

När jag äntligen fått ordning på min Max så ska detta komma som en jävla käftsmäll.. Ursäkta språket men nu är ja så less på detta.. Ska jag börja om allting igen ? Jag klarar det inte en gång till.. Depressioner och mediciner och smärtan och rädslan framförallt.. Inte ska jag väl behöva opereras en fjärde gång..

 

Kan inte hålla tårarna tillbaka. Blir osams med M för han tycker jag ska kontakta läkaren så jag sätts in på waranet igen så jag inte får nån stroke. Men ja vill ju inte.. Vet att jag snart är 30 och borde ta det på allvar. Men just nu känner jag mig liten och känner bara att jag inte vill mera..

 

Nu är det inte säkert fyklöverns fel ;) men ska prova att kasta den så kanske turen vänder :)