Tack snälla Isabelle som fick mig komma hemifrån o ut på stadsträning!!
Känns så jäkla bra att vi gjorde det. Trots min ångest o rädsla.

Vi mötte några hundar en skällde han ut men ja fick kontakt med honom. Han låste sig inte!!
Små steg i taget. Vi går inte nära några hundar än utan är på håll. Ett avstånd som Max känner sig trygg med.
Han tog fin kontakt och börjar snappa upp att tittar man på matte ja då händer det nåt roligt.

Isabelle hade med sig sina setter tjejer o Alice löper. O trots det så kände jag att jag hade kontroll på Max utan att han kände att tjejerna var hans. :) Är såå glad nu! Hela dagen känns ljusare.

Vi la en kort plats oxå som avslutades med en trygg Max. Det var inga minuter men det räcker för oss.

Ni kanske tror ja är knäpp men när man mår så dåligt som jag gjort i 3 år så blir minsta grej till en världsgrej.
O samma med lyckan, den blir jättestor och det är den vi lever på och kämpar vidare på!!


Gosekillen!!