Gång på gång kämpar man mot motgångar. Men frågan är hur länge orkar man ?
Jag fick äntligen min remiss till läkaren imorgon på vc. För o kolla var min månadsblödning tagit vägen då ja inte är gravid. Har inte haft den på över 2 månader om inte mer. Ja går ner i vikt trots att ja äter o ja har fått utslag på hela kroppen. Ja kallsvettas om nätterna o vaknar o får duscha o byta om. Ligger på en handduk för vill inte blöta ner hela sängen. Hjärtat flimmrar o flimmrar osv..

Samtal med en sköterska från VC. (S-sköterkan J-jag.)

S- Hej jag ringder från vårdcentralen bla bla bla . Jag vill bara säga att din läkare som du skulle träffa imorgon är sjuk. Men du hade väl fått denna remiss från vrinnevisjukhuset ?

J- Ja?

S- Ja men du mår väl bra nu så vi kanske kan glömma denna remiss ? Det var väl bara att du hade gått ner i vikt o (läser) utebliven menstruation ?

J- Nej jag mår inte bra (räknar upp alla symptomen)

S- Ja du.. Hade inte du någon annan läkare du som du brukar gå till för denna läkare som du fått remissen till kommer inte tillbaka på flera veckor.

J -Jo jag hade Petra men hon finns väl inte kvar hos er längre ?

S- mm det stämmer. Men du, du mår väl ganska okej ändå?

J- Tyst..

S- Jag får återkomma till dig så får vi se hur ja gör.

J- Jaha ? Okej..


Blir sååå arg. O blir arg på mig själv för ja inte vågar säga emot ibland. Ska det vara så svårt ?
Ibland kan ja blir såå arg på de att de fixar en tid direkt, men ja orkar inte mera. Jag orkar inte vara otrevlig mot folk för att få den hjälp jag förtjänar.. Ska det verkligen vara så ? Ska folk som inte vågar bli överkörda och inte få någon vård ?
O hur fan kan hon äns säga att du mår väl bra nu ?
Sånt får mig o bli matt o orkeslös.