Jag brukar inte vara den som klagar i första taget. Vill helst inte be om hjälp men nu känner jag att ja inte fixar detta mer. M jobbar hela dagarna och jag är ensam med hundarna. Mamma tar morgonpromenaden men sen är ja själv.
Enligt läkaren får jag inte äns dammsuga, men ja bär min egen vikt på en 5 minuters promenad som tar mig 45 minuter i snigelfart. Då är det kanske självklart att hjärtat inte läker som det ska.

Men ja tycker mest om hundarna som inte får sin dagliga aktivitet. I början fann de sig i det men nu börjar de bli lite jobbiga (understimulerade).
Ska bli riktigt skönt med helg nu så M får ta hand om allt. Så jag bara får vila.
Känner mig jätteelak som tänker o känner så. Men jag orkar inte vara superwomen nåt mer. Känner mig liten o rädd, rädd för minsta andetag för att det gör ont, rädd för att äta för det också gör ont.