Jag har märkt på mig själv att på sistonde har jag blivit arg för saker jag igentligen inte skulle bry mig om annars.
Och saker jag borde bli arg över det orkar jag inte längre. Som idag när jag gick ner i tvätten och det fanns inte en enda tid på hela veckan, åkte till mamma och hon skulle tvätta min jacka. Hon använde inga bollar så dunet i jackan blev som en stor klump i ryggen. Då blev jag förbannad på stackars mamma och det kändes som hela världen gick under. När jag väl kom hem kom tårarna och jag kunde inte sluta gråta.. När jag väl tänker efter så är det en skitsak, ingenting jag skulle bli arg över absolut inget jag skulle gråta över normalt. Känner mig helt tömd på energi och vill bara sova. Det känns som att jag bara samlar på mig känslor och förtränger allt. När det sen kommer en skitsak så kommer alla känslor på en gång. Jag lever i min bubbla och låtsas som allting är bra. Behöver nog någon som rystar om mig och väcker mig till verkligheten. Men när det väl står någon och säger till mig så vill ja inte ta åt mig.. Jag gnäller ofta om småsaker men när det väl är något stort vill jag inte äns prata om det. Känns som jag är påväg att ge upp men ändå finns det nåt som får mig o kämpa. Jag har gått igenom detta en gång tidigare och ja ska klara det en gång till..  Sen får det vara bra! Jag må vara stark men jag är inte superwoman.

Ja var bara tvungen att skriva av mig lite.