Vaknade av att det pirrade i kroppen, kände att hjärtat var oroligt. Inte direkt flimmer men det darrar.
Måste ligga ner och skriva så fort jag sätter mig upp känns det som jag tappar andan, blodet rinner ner från huvudet, det börjar stickas i pannan, börjar se svarta prickar framför ögonen och måste lägga mig ner snabbt annars ramlar jag ihop.
Det är så lätt att glömma,förtränga sitt flimmer när man inte har det varannan dag längre.
Detta är andra gången jag känner obehag i hjärtat sedan operationen, så något är väl positivt.
Men kan inte låta bli att fälla några tårar och känna att livet är skit.
Häromdan satt jag och Jenni pratade om just att man inte ser på mig att jag är dålig.
Och ibland när jag blir glad och förväntansfull över att göra något så kommer det obehag i hjärtat och jag måste ställa in, då tror folk att jag bara inte vill, men så är det ju absolut inte. Dem vet inte att ja ligger hemma och både mår dåligt och har dåligt samvete att jag var tvungen att ställa in.
Men bli som sagt riktigt trött på det här nu. Nu får det vara nog, när ska jag få ett normalt liv igen ?